Det blir ingen Lucia i år

Det bestämde rektorn på vår förskola. Det är så härligt med privata förskolor. Dom kan göra lite vad som. Vara lite som Gud.

Men Oj vad har hänt? Är skolan bombhotad? Nej, nej, nej. Vet ni vad anledningen var? Snö. Det snöade som bekant för ÅTTA dagar sedan. DET är anledningen till varför dom ställde in Lucia som alla föräldrar och barn sett fram emot sedan midsommar. Det är fortfarande snö på gården.

Ehhh då undrar jag lite försiktigt. Kan man inte vara inne som alla andra förskolor om det inte går att vara ute? För jag (och alla andra föräldrar) hade sett fram emot att få se våra stolta små barn stå där framme och sjunga falskt med snea luciakronor, dåligt sittande stjärnstrutar och illa koordinerad gång.

Och vad gör man nu. Ska jag vara svennebanan och tyst och fint bara acceptera eller skriva brev till rektorn? Man vill ju inte bita den hand som föder ens barn?

// Bitter/Sur/Ledsen mamma

Han är mer släkt med krokodilerna än aporna

 

För det finns ingen i familjen som kan rulla så mycket och våldsamt som vår åttamånaders bebis. Han rullar som en krokodil som försöker ha ihjäl en antilop. Behöver jag es nämna att det är jag som är antilopen. Snart får krokodilen flytta till egen säng där han får simulera sina dödsrullningar på en nalle i stället.

Och att byta blöja på honom när han ligger på rygg är bara att gömma.

Ens input påverkar ens output

 

Försök att tänka och prata när du samtidigt hör på SKRIK, GRÅT, GNÄLL, NEJ JAG VILL INTE, MAAAAAMAAAAAA osv... det går inte. Och så lägger du på sömnbrist. Då kan det vara svårt att ens få ihop en mening.

Lita aldrig på mig

...eller någon annan småbarnsförälder.

För bokar man in något med någon av oss så finns risken att vi ställer in i sista sekund. Så står du där. VI har bokat upp hela helgen och allt ställs in i sista sekund.

Oj, vad irriterande det är när någon bara ställer in i sista sekund. Det finns de människor som alltid ställer in. Dom tröttnar man ju på. Jag har försökt att INTE vara sådan.

Men nu... man rår ju inte för om barnen blir sjuka. Så om du bokar in något med mig så gör du rätt i att ha en backup.

Håller tummarna att lilla vraket som ligger här i soffan brevid mig kryar på sig under natten så helgen blir som planerat.

Är det fel att längta efter ett speciellt kön?

Är det okej att önska sig antingen en pojke eller flicka? Det här är ett ämne som känns lite tabu. Man pratar om det bakom stängda dörrar. Med vänner och andra föräldrar. Men inte helt öppet.

Jag har många vänner som har "önskat" sig antingen en pojke eller en flicka. Självklart tycker alla att det är viktigast att barnet är friskt. Men... 

Anledningen till att man vill ha antingen det ena eller andra är olika. Någon vill spela hockey med barnet. Andra vill klä barnet i söta små flickkläder. Men många verkar vilja ha ett av varje så att pappa får sitt, och mamma får sitt.

Själv har jag två flickor och en pojke. Och när vi fick vår pojke så sa många. Vad kul att det blev en liten kille! Och då har jag börjat fundera mer kring det. Vad hade folk sagt om det blev en till liten flicka? Själva var vi nog mer inställda på en till liten flicka. Vi är från två riktiga "tjejsläkter" med (nästan) bara kvinnor. Så själv har jag ju aldrig "behövt" längta efter det ena eller andra. Men ämnet intresserar mig. Jag vet ju inte vad jag hade känt om jag stod här med tre tjejer eller tre pojkar.

Jag känner dom som har försökt att styra det genom att ha sex direkt efter ägglossning för att få en pojke... OCH dom fick en pojke oxå. Men det hade dom kanske fått ändå.

Var går gränsen? Vad är OK att göra för att få sin efterlängtade pojke eller flicka? I vissa länder aborterar dom bort flickfoster. Det finns väl inte någon i Sverige som skulle tycka det är OK? Får man åka till Polen och välja ut en "flickspermie"? Varför inte göra en klon av sig själv? 

Vad tycker du? 

( var anonym om du vill )

Carpe Fucking Diem

Det är inte så jäkla enkelt alla gånger. Att "fånga dagen" ta vara på tillfället. Det där med att man ska njuta och leva. Tänka positivt.

Men visst måste det vara okey att bara försöka överleva ibland? Och inte vara så hysteriskt lycklig hela tiden? Men vart går gränsen? När "måste" man ta tag i eländet?

Ett minitips från mig. Sov, sov, sov....och skit i att kolla nyheterna...det blir jag skitdeppig/neggig av. Jo, ett annat tips är att lyssna på Carpe fucking Diem på P3. Skojsigt värre!

Först vill man ha dom - sedan vill man bli av med dom...

... eller i alla fall för ett litet tag. Så man får den där berömda egna tiden. Vuxentiden.

Det var ju ingenting man tänkte på direkt när man skulle skaffa barn att samtidigt tänka på att skaffa barnvakt. Ha någon att dumpa barnen hos när man behöver hjälp. Det är inte alla som bara har någon att "slänga in" barnen till. Utan att få dåligt samvete. Och där man vet att barnen mår bra. Vissa har inte ens någon släkt i samma stad där dom bor. Sedan har ju inte alla råd eller lust att köpa in en barnvakt heller. Och IKEAs bollhav har ju sina begränsningar. Vänner vill man inte besvära i onödan. Och grannen, han verkar ju creepy.

Jag har varit bortskämd. Vi hade svärföräldrarna. Vi fick avlastning ca 1,5 dag i veckan! Kan säga att det verkligen var drömmen. Jag älskar min barn. Men jag kan säga såhär. Att få samla kraft för att orka vara "bästa" mamman var inte helt fel. Bara att få ligga hemma och jäsa en dag. Kolla på en skitfilm på dagtid. Och göra ingenting. Medan jag visste att barnen hade det jättebra hos farmor och farfar. Och sedan åkte jag bara och hämtade barnen och hade världens energi. Var den där "glada" mamman som man vill vara.

Men nu har vi flyttat. Och den tiden är förbi. Visst vi har tillgång på barnvakter ( tack ni snälla!!! ). Men det måste frågas, planeras, struktureras, fixas och trixas innan man får till en dag då man kan få barnvakt... och nu till TRE BARN nu dessutom. Ops det var inte lika lätt. Och ska lägga till att jag är kanske inte världens mest planerande människa. Utan tvärt om. Jag är väldigt spontan. En sista sekunden person. Så nu måste jag ändra på det och bli lite mer strukturerad. Får se hur det går.

Vi pratade i föräldragruppen och kom fram till att chansen måste ju ändå vara större att föräldrarna håller ihop om man ibland får barnvakt då och då? Tid för lite romantik. Eller? Kanske bara tid för att sova.

Eller är det så att man är en DÅLIG mamma och pappa om man inte vill/kan vara med sina barn hela tiden? Man har ju ändå skaffat barn för att man vill vara med dom. Inte för att bli av med dom. Men om pappan och mamman inte värnar om relationen sinsemellan så kanske risken är att man bara får ha sina barn varannan vecka. Och det vore ju så mycket värre.

Hur är det. Blir det mindre skilsmässor och bättre föräldrar om mamma och pappa får lite hjälp? Eller är det tvärt om?

Man försöker göra sitt träningsprogram

 

Med skiftande resultat. Igår satte jag på "jag är en gummibjörn" och tänkte att barnen kan ju dansa själva under tiden. Men dom är som flugor kring en bajskorv. Plankan är bara att glömma när man har ett gäng små barn runt om. Den inbjuder alldeles för mycket till lek. Hade jag lyckats göra den så hade det nog varit ett bra pass då jag hade några extra kilon på ryggen. 

Enligt sjukgymnasten är jag som en svankryggad gummibjörn. Jag är överrörlig. Jag kan alltså böja mig lite hur-som-helst - dock har jag INGA muskler - så det är mitt problem. Så nu har jag fått diverse övningar att göra varje dag. Det blir typ var tredje dag... måste bli bättre.

Catch Me If You Can

Ibland är de överallt – ibland ingenstans.

Dagispersonalen meddelade att vår dotter har slutat med napp...Ehh Jag har jag helt tappat konceptet. Jag trodde det var JAG som stod för uppfostran.... men dom rycker väl in när dom ser att man inte fixar det.

P.S Jag gillar verkligen våra dagisfröknar!  Förlåt jag menar vår FÖRSKOLEPEDAGOGPERSONAL. Och varför de gjorde detta är att dom har märkt att hennes tal påverkas av att hon har napp.

Kan inte fatta varför jag har så ont i höften.

...eller jo jag kan kanske fatta varför. Men jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med det onda. 

OCH så har jag ju Googlat. OCH som vanligt så passar mina symtom in på diverse hemska sjukdomar. Jag är lite "worst case scenario" när det gäller sjukdomar. Jag tror det värsta. Då blir jag positivt överraskad om det INTE är så. När jag är där ute på nätet och söker efter vad det är för fel på mig så inser jag hur sjukt många det verkar vara som har problem EFTER dom fått barn. Det verkar finnas massa konstiga följder av att ha varit gravid. Förutom de uppenbara "biverkningarna" av en graviditet så finns det dom som t.e.x får problem med både handleder och fötter. Det var ju lite otippat.

Jag ska boka tid på vårdcentralen. Kommer kanske "bara" få komma till en sjukgymnast. Vilket vore super om det bara var att träna bort det onda. Kanske ett bra sätt att börja träna efter fem år av frånvaro.

Förskolan informerar

Viss information går en förbi. Som t.ex. fotograferingen. Den hade jag glömt. Tittade ner på min lilla dotter som gott hade kunnat fått håret borstat, en finare tröja, rena byxor och näsan snytt. Låt oss hoppas att hennes charm överglänser hennes utstyrsel. 

Vi gör oss fina

 

...eller rättare sagt man ser till att barnen har kläder på sig innan vi far iväg. Fokus har liksom förflyttat sig. Själv får man vara glad om man hinner med en raggardusch med våtservetterna.

Tack P och B för en härlig grilltillställning!

Hell's Kitchen

 

Under Hell Hour som inträffar timmen mellan dagis och middag utvecklar man förmågor som man inte visste fanns. Men även om ens fötterna numera fungerar som händer så behöver jag tips. Hur klarar föräldrar denna timme utan att bryta samman. Lagar man mat i förväg? Ger man barnen frukt riskar man väl att dom inte äter maten sedan? Bollibompa somnar dom inte då?

Hur klarar man denna beryktade Hell Hour. Någon som har tips?

Lekland, ingen jävla lek.

Det krävs en insats för att inte bli sinnessjuk inne på ett lekland. Man får verkligen anstränga sig för att inte "go bananas". Ljudnivån är SJUKT HÖG och ALLA barn skriker i sinne. Regnet fick oss att åka dit i helgen. Men nästa gång det regnar så ska vi se om det inte finns lite bättre alternativ. Öronproppar är ett måste för oss om vi någon gång åker dit igen. Även för barnen. Vi var söndagslata och trodde att vi skulle kunna komma undan. Sitta och glo på när barnen lekte. Aj vad vi bedrog oss. Det blev tvärt om.

Men sedan klarnade det upp och vi fick värsta sköna grillkvällen hemma hos vänner som köpt ett litet hus. Samtalsämnet? Renovering vad annars.

Att misstro sina barn

Så fort man vänder ryggen till så händer det någonting. Det svåra är att avgöra vad som har hänt när båda barnen säger; – Det var inte jag. 

Men ibland är det väldigt lätt att som enväldig domare avgöra vem som skyldig är.

Tack för den här veckan. Ha en skön helg alla vardagshjältar!

Grattis på tvåårsdagen!

Bästa presenterna till barnen hittar du på Byggvaruhusen. Som här en kompost. Perfekt. Nu kan hon leka tiger i fem minuter tills hon tröttnar och sedan kan vi använda buren till kompost.

Hmm på namnsdagen blir det nog en trägårdsslang. Det tror jag hon kan gilla. En orm som sprutar vatten, kan det bli bättre?

Eller kanske blir det den där ång-koks-grytan som hon alltid har önskat sig.

Folk säger att man måste ha ögon i nacken när man har barn.

Det stämmer inte. Man behöver ha ögon överallt. Farliga bilar. Ketchup på soffan. Fingrar i kontakter. Saxar som klipper. Väggar som canvas. Barn som somnar när dom inte ska. Ljus som brinner. Varma drycker. Barn som dräller. Barn som ska visa något. Barn som ska ha uppmärksamhet.

Mamma, mamma, mamma, mamma, titta här!

Barn som vill synas. Och visst skall dom få synas. Dom är ju det finaste vi har.

Rojalist javisst

Välkommen lilla prinsessan. Och grattis Kronprinsessan Viktoria och Prins Daniel till er lilla dotter. Jag är rojalist. Ja, i alla fall idag. Och kanske i morgon också. Ända tills någon presenterar ett bättre förslag. Hittills har jag inte hört något bättre alternativ. Det var en tjej som jag träffade som tyckte att Sverige kunde väl representeras av Charlotte Perelli... Nja vet inte riktigt om det känns som ett bättre alternativ.

Det är tur att folk inte ser vad man tänker.

Moderskärlek är när man inte kastar ut ungen genom fönstret. Alla som haft ett barn med kolik har nämligen tänkt tanken.

Någonstans har man en spärr. Men jag är den första att erkänna att min tanke inte alltid är vit som nyfallen snö.

Så det där med "Det är tanken som räknas". Vi skippar den va?

Super Mom is long gone.

Så här en månad kvar tills det blir tre barn i huset så funderar jag stundtals på om jag är så värst vidare lämpad för rollen.

Efter dagis tog jag barnen till Mc Donalds för middag. Glömde plånboken hemma åkte hem hämtade den. Klarade mig precis från att få soppatorsk mitt på motorvägen med två hungriga barn i bilen och minusgrader ute. Väl tillbaka på "Donken" så smet tvååringen nästan ut genom dörren och höll på att halka på det nybonade golvet. En vänlig själ i personalen stoppade henne. Hon blev livrädd för honom. Fast han bjöd henne på glass. Då ville storasyster också ha kaka. Det fick hon. En stor chokladmuffin. Barnen fick leka av sig i lekrummet medan mamma satt och åt rester från deras brickor och kollade sin nya iPhone. Jag upptäcker att jag gått och visat trosorna hela kvällen i tron om att det var mitt linne. Jag ser ju inte så bra neråt eftersom jag har en jättemage i vägen. Åkte och hämtade mannen på stan. Gjorde en "latläggning" av barnen, dvs lät dom somna i bilen. På natten upptäckte pappan att tvååringen hade bajsblöja på sig. Dvs jag hade missat att byta.

Lat, trött, ofräsch, oengagerad, ger barnen onyttig mat som mutor, utsätter dom för fara... Räcker det med att man är en mönstermamma varannan dag?

 Trevlig helg alla vardagshjältar!