Livet är inte alltid så lätt.

Det är ju inte så att alla ens problem försvinner när man blir vuxen. Snarare tvärtom. Det blir bara fler "problem" att ta tag i. Eller kalla det "utmaningar" om du vill. Men man blir kanske lite bättre på problemlösning. 

Nu när jag är vuxen och tänker tillbaka på problem jag hade som barn så känns dom problemen så små. Om någon sa "hora" till en - så tog man jätte illa vid. Det var jordens undergång om killen man var kär i - inte gillade en. 

Idag är man bara väldigt glad att man inte fick den där killen. Och idag förstår man, att om någon kallar en "hora", så är den människan en väldigt liten och osäker person. Som egentligen bara behöver kärlek. Men Då var det stora problem.

Så fort ens barn ställs inför ett problem så är man där och ska hjälpa. Men på vår minsta dotters dagis finns en skylt som är så bra. Den lyder typ:

"Varje gång du hjälper ett barn med något barnet kan göra själv - tar du bort en möjlighet för barnet att utvecklas."

Ibland är jag där lite för ofta. Försöker hjälpa till med allt. Då brukar jag tänka på ovanstående citat. För ibland kan det faktiskt vara så att hjälpa är att stjälpa.

Mardrömmen är förstås om ens barn skulle bli mobbad eller bli allvarligt sjuk. Då ska man ju självklart rycka in och hjälpa så gott det går. Att inte kunna hjälpa sitt sjuka barn måste vara det värsta en förälder kan ställas inför.