Ibland blir det inte så bra. Men man får leva ändå.

Detta sa en vän till mig när jag inte var nöjd med en sak. Så otroligt bra att tänka så. Att avdramatisera. Och acceptera att allt man gör i sitt liv inte blir så där magiskt bra som man kanske skulle önska. Men det är okey ändå att gå vidare. Nästa grej blir säkert bättre.

Detta är något jag jobbar på. Att vara nöjd och gå vidare. Jag gör fem teckningar med inlägg i veckan här på bloggen. Alla inlägg kan ju INTE bli bra. Det är kvantitet och inte kvalitet. Men ibland händer det att jag blir riktigt nöjd.

Vad jag vill säga är. Var inte rädd för att misslyckas. För det gör alla. Hela tiden. Det är en del av processen. För varje misslyckande kommer du ett steg närmre att lyckas. Och plötsligt händer det. Du blir riktigt nöjd. Och den känslan slår allt.

Ha en härlig helg! Och lycka till med att misslyckas. Det får dig att utvecklas!

Tack för alla fina pojkkläder. Nu slipper han bli bög.

Vår son har blivit överröst med finfina nya och begagnade bebiskläder från vänner och kollegor. Nu är han kittad. Supertack!

Dock har vi inte fått några kill-sol-glasögon. Så han får nog ärva ett par av sina systrar. Kanske smyger jag även på honom en liten söt flick-tunika när han ska springa omkring utan blöja. Och cykla det får han nog lära sig på en ärvd rosa cykel. Men hoppas att detta inte påverkar honom så att han blir sådär tjejig och gayig... men o andra sidan om han blir som Håkan Hellström är ju bara gulligt. För han är ju lite tjejig men inte gay. Eller?!

Seriöst. Jag finner det så fascinerande att vissa föräldrar verkar tro att dom kan påverka sitt barns sexualitet. Vi ska bara vara glada om våra barn får uppleva den stora kärleken. För störst av allt är ju just det. KÄRLEKEN!

Nattskifte i dubbelsängen

22:00

 

23:00

 

02:00

05:00

Men problemet med detta nattskifte är att ingen går av passet utan alla stannar kvar. Och för att göra det hela ännu mer trångt så flyttar vi till mindre när vi bli fler. Så från en stor kingsize så är det nu queensize.

Så fem personer + lite skrot i en 140 bred säng fungerar även om det är på bekostnad av stela armar och ben när man vaknar på morgonen.

Tack moder jord för det du sätter på vårt bord.

Fyraåringen åkte ut med sin far och fiskade tidigare idag och kom hem med en gädda. Hon fick vara med och rensa fisken. Vi tog först av huvudet. Men tänk om den blir ledsen då, frågade hon. Nej, det blir den inte. Den är död och känner ingenting nu. Vi pratade lite om att det fanns fler fiskar i havet. Och att det är så här man gör när man ska äta fisken. En fantastisk upplevelse att kunna äta det man fångat själv. Eller?

Vill man se vad det är man äter? Vi i Sverige är så skyddade från allt sådant. Vi äter gärna kött och fisk men vill inte bli påminda om VAD det är vi äter. Att filén har varit levande innan vi satte gaffeln i den. Vi vill inte se när dom slaktar det stackars lammet eller grisen. Vi vill inte veta.

Jag har en vän som bara äter det hon själv kan tänka sig att döda. Och det låter ju sunt värre. För allt annat är väl hyckleri?

Tyvärr är jag själv en hycklare. Jag vill inte se. Har exempelvis svårt att äta skaldjur ibland. Slutprodukten är liksom för nära vad det var från början. Ett djur. Med ögon och allt. Då skjuter jag bort tankarna och försöker tänka på något annat. Men jag får skärpa mig nu. Nu när jag skaffat barn känner jag att jag måste stå för vad jag äter. Och jag måste ta ett ansvar och berätta om hur det ligger till. Att vi människor äter och dödar djur. Och att fiskpinnar inte föddes som fiskpinnar.

Trött på fiskpinnar så kolla in lite middagstips här  (kolla även in Alexandras blogg som e grymt bra)

4-åringen delar med sig av sin strategi.

Vad utgör din identitet?

 

Det var fel på sjukhusets datorer så min lilla pojk har fått vänta på sitt personnummer. Det fick mig att fundera kring det här med identitet. Vad utgör en identitet? Ett personnummer är ju en sak. Men vad gör att du är du och jag är jag.

Vi identifierar oss ofta med ett jobb, en hobby, vårt ursprung mm. När det gäller våra barn kan vi till en viss del försöka påverka deras identitet. Försöka få dom till att välja en viss väg. En viss idrott. En viss skola. Försöka få dom att umgås med "rätt" kompisar. Vi kan försöka styra våra barn i den riktning vi tror är bra för dom. För deras framtida identitet. Vi kommer att påverka våra barn vare sig vi vill det eller inte. I alla fall till en viss del. Men när våra barn är flygfärdiga kommer dom själva att välja vilken väg dom vill gå. Oavsett vad vi säger. Om dom har en stark självkänsla.

Jag kommer att försöka ge mina barn en stark självkänsla. Så att de kan säga emot mig om dom inte vill eller tycker samma sak som jag. Jag skulle vilja ge dom en inre styrka. Så dom kan säga "nej tack" när det verkligen gäller eftersom jag inte kommer kunna vara med dom resten av livet och hålla handen.

Man skapar sin identitet under livets gång. Men alla har olika förutsättningar. Har du en svår sjukdom som så präglas ju ditt liv av denna ständiga kamp mot sjukdom. Och din personlighet blir en del av den. Jag brukar gå in på denna bogg och läsa om lilla Lilly. Håller tummarna för att hennes liv i framtiden kommer att präglas av allt annat än sjukdom. En riktig liten vardaghjälte som får mig att känna respekt för livet.

Önskar dig en bra helg. Vem du än är. 

( Hoppsan, nu avslutade jag som Jack Killian i "En röst i natten". Som jag nog var lite kär i när jag var liten)

Håller du ställningen?

Träffade min vän H igår. Jäklar vad snygg hon var. Hon utstrålade något. Kunde inte riktigt komma på vad det var. Självkänsla kanske? Så kom jag på det. Hållningen. Hon såg kanske inte ut som en säck potatis förut men ändå. Det där lilla extra fanns där. Och så var det, hon hade börjat tänka på sin hållning.

Kan inte säga att jag är "där" riktigt. Som en ostbåge sitter jag och ammar i soffan mestadels av dagen. Och magmusklerna är så här två veckor efter förlossningen kanske inte är de bästa.

Men den där hållningen ska man nog hålla koll på.

Bekännelse 01

Vid 36 års ålder har jag äntligen förstått skillnaden mellan diskho och slask. Så "o-huslig" är jag. Min kära man har försökt att säga det till mig i alla år. Lägg INTE potatisskal i den högra. Jag har bara inte fattat varför tills för några veckor sedan. Nu vet jag att dessa två "hoar" skiljer sig åt i funktion. Den ena ska man diska i och den andra kan man skala exempelvis morötter i. Det är så härligt att hela tiden lära sig något nytt.

Ho Ho

Nytt användningsområde för trosskydd

Tänkte bara dela med mig av detta roliga tips jag fick en gång när jag frågade en kompis om hon inte svettades. Hon hade nämligen en tajt topp på sig och vi skulle ut och dansa. Hon var inte alls bekymrad över att få svettringar. Hon hade nämligen trosskydd under armarna...helt enkelt klistrat på dom innanför tröjan under ärmarna. Har inte testat själv ännu men måste medge att det låter smart värre.

Barnens utveckling går framåt.

Nu har vår tvååringen verkligen börjat prata. Sätta ihop ord. Skapar meningar. Mest är det ju fortfarande "Nej" som gäller men det börjar lossna ordentligt. Hon härmar sin storasyster i mångt och mycket. Hon är en riktig liten "copy cat". Allt storasyster gör ska hon också göra. Som ikväll efter sagostunden kommer dom ut från sitt rum som enad trupp. Stora tjejen säger - Jag vill sova i mamma och pappas säg. Lillan kommer tätt efter och säger mamma-pappa-säng. Jag gav med mig. Nu ligger dom i vår säng och sussar.

Teckningen ovan illustrerar en väninnas beskrivning på sina barns språkutveckling. Var bara tvungen att dela med mig av den.

Offentlig amning.

Jaha då har man gått från B-kupa till D-kupa. Och det är "pure naturell". Ha en skön helg alla mjölkdiggare!

Från ett nummer till ett annat.

Från "Chanel No 5 Paris" till "Nr 11" under näsan.

Man vet aldrig var livet tar en. För sju år sedan bodde och jobbade jag i Paris. Jag inspirerades av staden och människorna. Gick på häftiga utställningar, visningar, fester, drack vin till maten. Jag träffade en av mina bästa vänner i Paris. Hon var och ÄR en stor inspirationskälla för mig. Kolla in hennes fantastiska blogg HÄR.

Idag bor jag åter igen i Sverige och är trebarnsmamma. Vad hände? Kan man bli inspirerad av vardagen i Sverige med man och tre barn? För det är mitt liv just nu. Svar JA. Visst kan man det. Du kan bli inspirerad var du än bor. Vem du än är. Gräv där du står. Gör något av det du har. Var stolt där du är. Man kan hitta inspiration överallt.

Jag trodde nog inte det förut. Att min stora inspirationskälla en dag skulle vara att torka bort en elva av snor under min tvåårings näsa.

Jag känner mig så puckad.

Efter att ha glott på slutspelet i hockey i tre veckor varje kväll. Känner jag mig helt dränerad i huvudet.
I dag ringde jag och sa upp mitt Boxerabonemang. Så kanske man kan börja göra något vettigt på kvällarna.

Du kan få alla droger du vill. Men inte en extra kudde.

 

Jag valde att inte ta någon smärtlindring när jag skulle föda. Av olika skäl. Dels för jag vet av erfarenhet att jag kan hantera smärtan under denna korta tid. Jag har försökt att jobba med smärtan under mina tre förlossningar. Inte mot smärtan. Försökt att tänka att den hjälper mig att få ut bebben. Jag läste en väldigt bra liknelse om att smärtan är som en stor våg och du kan inte ta dig igenom vågen så det är lika bra att åka med. En annan sak som jag har fått för mig är att epidural stoppar upp krystvärkarna. Och det ville jag verkligen inte. Samt att jag kände att när jag tog lustgas med mitt första barn så blev jag lite väck och jag vill vara DÄR och närvarande när jag föder. Och mina förverkar gör inte så ont utan det är först vid krystvärkarna det börjar kännas på riktigt för mig.

MEN mina förlossningar har gått väldigt fort. Skulle jag utsättas för utdragen smärta längre än den korta tid jag gjorde så skulle jag säkert oxå tagit i med hela artilleriet av droger som erbjöds. Jag skäms nästan när jag hör om alla er otroligt duktiga hjältinnor där ute som kämpar i timmar. I dygn. Jag är full av beundran. Ni är BÄST!

Men när jag ligger där och gjort klart för personalen att jag INTE vill ha någon smärtlindring. Men jag skulle vilja ha extra kuddar för att jag vill ligga skönt. Samt att jag undrar var den där sköna sängen är som min syster berättade fanns där för tre veckor sedan när hon födde?! Britsen som jag fick ligga på imponerade inte på mig.

- En extra kudde? Varför det? 
- Ehh för att jag vill ligga skönt.
- Nja, det vet jag inte, men jag kan se efter.
- Ja, tack det vore snällt?!

Sedan fick jag en extra kudde av undersköterskan och sedan kom barnmorskan in med en till. Men då utbrister hon:

- Men du har redan fått en extra kudde.
- Ja, men jag tar gärna en till som jag kan ha som stöd bak ryggen.
- Nej, tyvärr två kuddar är redan en för mycket. Du får klara dig med dom två du har.

Så jag undrar lite bortskämt. Vad kostar en extra kudde? Jag menar om man jämför med epidural, lustgas, kjejsarsnitt eller morfin?

När sedan undersköterskan lämnar av mig på mitt rum säger hon.

- Jag kommer komma ihåg dig för du luktade kokos och ville ha kuddar.

Varför jag luktade kokos var tack vare min underbara kräm Cocoa Butter. Som jag älskar och rekommenderar till alla gravida att smörja in magen med.

Hur som helst så gick allt mycket bra och min lilla kille e fantastisk och doftar så där gott som bara en nykläckt liten bebbe kan göra. Han doftar inte kokos.

Pausfågel.

 

Det här är anledningen till radiotystnaden från mig. Fick tidigt i tisdags världens finaste påskpresent. En liten pöjk. Är så lycklig. 

Glad påskkram till er alla så ses vi när vardagen är åter...tisdag är det va?